Snötyngd är ibland problematisk också för elöverföringen längs högspänningsledningar. Vintertid samlas det ställvis ett flera centimeter tjockt lager av snö och is på ledarna. Som värst kan det bildas ett skikt med en diameter på över tio centimeter kring ledaren.

Speciellt på de översta ledarna, de s.k. topplinorna, som skall ta upp strömmen från blixtar som träffar ledningen, uppstår det en snötyngd. Ingen el överförs längs topplinorna. Strömmen i fasledarna, som finns nedanför topplinorna, värmer upp ledarna så att de blir några grader varmare än uteluften. Det är alltså i allmänhet ganska lite snö och is som samlas på fasledarna, och därför har snön ingen större betydelse.

Snötyngden på topplinorna kan däremot orsaka fel också på fasledarna. Snön och isen ökar ledarens vikt och nedhängning på samma sätt som tvätten på ett klädstreck. I värsta fall kan topplinan nå ända ned till samma nivå som fasledarna. Vinden kan få ledarna att vidröra varandra, vilket leder till jordfel och att ledningen kopplas bort från nätet. Den återkopplingsautomatik som används kopplar på spänningen igen. Detta lyckas dock bara om snön faller bort till följd av ledarnas svängningar, som orsakade jordfelet. Om snö- eller istyngden är mycket stor, kan topplinans mekaniska hållfasthet överskridas och den kan gå av. Då faller den i allmänhet ned på en fasledare och orsakar ett bestående jordfel. En topplina som gått av kan också falla ned på marken mellan fasledarna utan att orsaka något bestående fel. En nedfallen ledare skall alltid betraktas som om den vore strömförande. Man får i ingen händelse röra den eller flytta den, för då kan den vidröra fasledarna. Det ger upphov till en jordfelsström, som delvis går genom personen som vidrör ledaren till jord, vilket innebär livsfara.